Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
John Bunyan

John Bunyan

John Bunyan, född 30 november 1628, död 31 augusti 1688, brittisk kristen predikare och författare. Bunyan skrev Kristens resa, en allegori som kom att bli världens näst mest sålda bok. Bunyan fick aldrig någon utbildning utan var till yrket kittelflickare. Han predikade dock med viss framgång under flera års tid, från 1655, tills han slutligen fängslades för att ha predikat utan tillstånd. Han fälldes 1658 men fängslades inte förrän 1660. Han satt sedan fängslad till 1672 när Charles II utfärdade en ny religionsfrihetsförordning. Förordningen drogs dock tillbaka, och Bunyan fängslades åter i 6 månader 1675. Efter detta skulle Bunyan komma att undgå rättvisan på grund av sin popularitet. Bunyan avled i sviterna efter en förkylning han ådrog sig på en resa till London, 1688. Bunyan är nästan uteslutande känd för Kristens resa men skrev flera andra böcker framförallt med med religiöst tema.
- I Grace Abounding to the chief of sinners, 1666, förklarar Bunyan i ett självbiografiskt ljus sitt religiösa kall
- The Pilgrim's Progress, (Kristens resa), del 1 London 1678, del 2 1684, första utgåvan med bägge delarna 1728
- The Life and Death of Mr. Badman, en pseudo-biografi, 1680
- The Holy War, allegori 1682 Han utgav också många volymer bestående i huvudsak av utbroderingar av predikotexter. I sin teologi var Bunyan puritan. Viktigt inflytande hade Martin Luthers kommentarer till Galaterbrevet.

Länkar


- [http://onlinebooks.library.upenn.edu/webbin/gutbook/author?name=Bunyan,%20John Några av Bunyans texter] online på Project Gutenberg
- [http://runeberg.org/kristens/ Kristens resa, på Projekt Runeberg]



Kristens resa

Kristens resa (originalets engelska titel: Pilgrim's Progress) är en allegorisk roman av John Bunyan, utgiven 1678.

Extern länk

[http://runeberg.org/kristens/ Kristens resa på Projekt Runeberg]

Allegori

Allegori, ett konsekvent genomfört utbyte av ett egentligt budskap mot en metafor. En allegori har ofta formen av en berättelse eller saga, där innehållet i berättelsen ska tolkas så att den passar den aktuella frågan. Typiska exempel på allegorier är fabler och de liknelser som förekommer i Bibeln. I fabeln ställs djur inför situationer som påminner om situationer som människor ser i sina liv. Lyssnaren måste tolka allegorin för att förstå det egentliga budskapet. Allegorier är ett effektivt medel för att föra ut ett budskap som är provokativt eller som kan uppfattas som stötande. Talaren behöver aldrig ens närma sig det egentliga budskapet, men budskapet går ändå fram på grund av lyssnarnas tolkningsförmåga. Exempel :I många långa år var indianerna ensamma innevånare på den amerikanska kontinenten. De hade sina jaktmarker för sig själva och tvingades aldrig slåss för att överleva. Men så kom europerna. De kom först i små skaror, och mottogs av indianerna som gäster. De blev injudna till indianernas byar. De blev bjudna på mat. De blev bjudna på all den värme och gästfrihet indianerna hade. Men indianerna fick betala sitt pris. Europeerna övergick snart till att stjäla. Våldta. Mörda. Idag lever indianerna i små reservat, bortjagade från sina ursprungliga hem. Bortjagade från sina fäders jaktmarker. Detta tal skulle kunna framföras på ett möte med främlingsfientlig karaktär och skulle då vara en allegori där det egentliga budskapet är att invandrare kommer att ta över vårt land om vi inte passar oss. Metaforen för invandrare är de skövlande europeerna. Genom att berätta denna allegori behöver talaren aldrig använda ord som "invandrare" och "svenskar", men det främlingsfientliga budskapet går fram till åhörarna om dessa tolkar allegorin. Se även
- Retorik
- Liknelse
- Parabel
- Metafor
- Simulation Kategori:Lingvistik Kategori:Retorik

Charles II

Karl II (eng. Charles II), född 29 maj 1630 på St. James's Palace i Westminster, London, England, Storbritannien, död 6 februari 1685, var kung av England och Skottland och Irland från 30 januari 1649 (retrospektivt de jure) eller 29 maj 1660 (de facto) till sin död 1685. Hans far Karl I hade blivit avrättad 1649 efter det engelska inbördeskriget; monarkin avskaffades då och kungariket England och kungariket Skottland blev en republik under Oliver Cromwell, lordprotektorn. 1660, kort efter Cromwells död, återupprättades monarkin under Karl II. I motsats till sin far var Karl II skicklig på att hantera Englands parlament, så mycket att han fortfarande betraktas som en av Englands främsta kungar. Det var under hans regeringstid de politiska partierna whigs och tories utvecklades. Han är känd för att ha fått många oäkta barn, av vilka han erkände fjorton. Han var känd som den ”glade monarken” ("Merry Monarch") och gynnade konsterna och var mindre restriktiv än många av sina företrädare. Genom att han konverterade till katolicismen på sin dödsbädd blev Karl II den förste katolske regenten av England sedan Maria I av England dog 1558 och av Skottland sedan Maria I av Skottland avsattes 1567. Gift i maj 1663 med Katarina av Braganza.

Tidigt liv

Karl, äldste överlevande son till Karl I av England och Henrietta Maria av Frankrike, föddes i St. James's Palace 29 maj 1630. Vid födseln blev han automatiskt (som äldste levande son till regenten) hertig av Cornwall och hertig av Rothesay. Kort efter födelsen blev han prins av Wales. På grund av det avbrott som inbördeskriget innebar genomgick han aldrig den formella investituren för prinsen av Wales. Under 1640-talet, när prinsen av Wales fortfarande var ung, stred Karl I mot parlamentets och puritanernas styrkor i det engelska inbördeskriget. Prinsen följde med sin far under slaget vid Edgehill och deltog vid femton års ålder i fälttågen 1645, när han blev formell befälhavare för de engelska styrkorna i den västra delen av landet. 1646 lämnade han England på grund av att man fruktade för hans säkerhet. Han reste först till Isles of Scilly, sedan till Jersey och slutligen till Frankrike, där hans mor redan levde i exil. 1648, under det andra engelska inbördeskriget, flyttade Karl till Haag, där hans syster Maria och svåger Vilhelm II av Oranien verkade mer villiga att erbjuda hjälp till rojalisterna än drottningens franska släktingar. Tyvärr kunde Karl varken få någon nytta av den rojalistiska flotta som hamnade under hans befäl, eller nå Skottland i tid för att sluta upp med hertigen av Hamiltons rojalistiska "Engagers"-armé innan den besegrades i slaget vid Preston. I Haag hade Karl II ett förhållande med Lucy Walter (som enligt vissa i hemlighet gifte sig med honom). Deras son, James Crofts (senare hertig av Monmouth och hertig av Buccleuch), kom att bli den mest framträdande av Karls många oäkta söner i Englands politiska liv. Karl I tillfångatogs av rebellerna 1647, flydde, och tillfångatogs på nytt 1648. Trots hans sons ansträngningar att rädda honom blev Karl I avrättad 1649 och England utropades till republik. 1648 Samtidigt erkände emellertid Skottland Karl som arvtagare till sin far - till och med covenantanhängarna (Covenanters) (ledda av markisen av Argyll), den mest extrema presbyterianska gruppen i Skottland, ville inte låta engelsmännen avgöra deras monarkis öde. Den 5 februari 1649 utropades Karl II till skottarnas kung i Edinburgh, på villkoret att han skulle gå med på Solemn League and Covenant (en överenskommelse mellan England och Skottland att Church of Scotland inte skulle omformas efter anglikansk modell utan förbli presbyteriansk – den form av kyrkostyre som de flesta i Skottland föredrog – och att Church of England och Church of Ireland skulle reformeras på samma sätt). När han anlände till Skottland 23 juni 1650 antog han formellt överenskommelsen. Att han övergav anglikanismen gav honom stöd i Skottland men gjorde honom impopulär i England. Karl själv kom snart att hata sina skotska värdar (eller fångvaktare, som han kom att se de stränga covenantanhängarna som), och sägs ha firat när han fick höra att covenantanhängarna förlorade i slaget vid Dunbar i september 1650. Trots allt var skottarna Karls bästa hopp om att återfå tronen, och han kröntes till skottarnas kung vid Scone 1 januari 1651. Eftersom Cromwells styrkor hotade Karls ställning i Skottland beslöts att ett anfall mot England skulle utföras. Många av skottarna (däribland Argyll och andra ledande covenantanhängare) vägrade dock delta och få engelska rojalister anslöt sig till styrkan när den tågade söderut in i England. Invasionen slutade i nederlag i slaget vid Worcester 3 september 1651, efter vilket Karl sägs ha gömt sig i den kungliga eken vid Boscobel House. Därefter flydde han till Frankrike i förklädnad. Parlamentet satte en belöning på 1000 pund på kungens huvud, och dödsstraff för den som blev påkommen med att hjälpa honom. Efter sex veckor på flykt lyckades Karl lämna England. Karl var nu utfattig och kunde inte få tillräckligt stöd för att erbjuda ett allvarligt hot mot Cromwells regering. Trots att huset Stuart hade familjeförbindelser via Henrietta Maria och prinsessan av Oranien allierade sig Frankrike och de Förenade provinserna med Cromwells regering, vilket tvingade Karl att vända sig till Spanien för att få hjälp. Han försökte värva en armé, men misslyckades på grund av sin skrala ekonomi.

Restaurationen

Efter Oliver Cromwells död 1658 tycktes Karls möjligheter att återfå kronan små. Oliver Cromwell efterträddes som lordprotektor av sin son Richard Cromwell. Emellertid var den nye lordprotektorn inkompetent och ovillig att härska, och abdikerade 1659. Protektoratet England avskaffades, och Commonwealth of England upprättades. Under de civila och militära oroligheter som följde blev styresmannen av Skottland, George Monck, orolig för att nationen skulle störta ned i anarki, och försökte därför återupprätta monarkin. Monck och hans armé tågade in i City of London och tvingade det långa parlamentet att upplösa sig självt. För första gången på nästan tjugo år stod parlamentsledamöterna inför ett parlamentsval. Ett övervägande rojalistiskt underhus valdes. Konventsparlamentet fick kort efter att det samlades den 25 april 1660 nyheter om deklarationen i Breda (8 maj 1660), där Karl gick med på bland annat att benåda många av sin fars fiender. Parlamentet deklarerade därefter att Karl II hade varit den laglige regenten sedan Karl I avrättades 1649. Karl for till England och anlände till Dover 23 maj 1660. Han nådde London 29 maj (som anses som dagen för den engelska restaurationen och var Karls trettioårsdag). Fastän Karl gav amnesti åt Cromwells anhängare i Act of Indemnity and Oblivion drog han tillbaka sin benådning av de ämbetsmän som var inblandade i rättegången och avrättningen av hans far. Många av dem som undertecknade dödsdomen mot Karl I blev avrättade 1660 på det mest gruvliga sätt: de blev hanged drawn and quartered på det mest barbariska medeltida sättet (de blev hängda vid nacken, men togs ned innan de dött, därefter skars inälvor och könsdelar ut och brändes inför offrets åsyn, slutligen höggs huvudet av och kroppen delades i fyra delar). Andra fick livstids fängelse. Liken efter Oliver Cromwell, Henry Ireton och John Bradshaw utsattes för förnedringen att bli avrättade efter döden.

Kavaljerparlamentet

John Bradshaw Konventsparlamentet upplöstes i december 1660. Kort efter Karls kröning i Westminster Abbey 23 april 1661 samlades det andra parlamentet i riket— kavaljerparlamentet (Cavalier Parliament). Eftersom kavaljerparlamentet till övervägande del var rojalistiskt såg Karl ingen anledning att upplösa det och utlysa nytt val på sjutton år. Kavaljerparlamentetet ägnade sig åt det program som lades fram av Karls främste rådgivare, Edward Hyde, 1:e earl av Clarendon. Lord Clarendon försökte motverka nonkonformism mot Church of England. På hans inrådan antog kavaljerparlamentet flera rättsakter som kom att ingå i Clarendon Code. Konventikelakten 1664 förbjöd religiösa sammankomster av fler än fem personer förutom under Church of Englands överinseende. Five Mile Act 1665 förbjöd kyrkomän att komma inom fem miles från en församling som de blivit bannlysta ifrån. Dessa akter var i bruk under återstoden av Karls regenttid. Andra delar av Clarendon Code var exempelvis korporationsakten 1661 och uniformitetsakten 1662. Karl gick med på att ge upp föråldrade feodala avgifter som hade återupplivats av hans far. I gengäld fick han en årlig inkomst på 1 200 000 av parlamentet. Anslaget kom dock inte att bli till så stor nytta under större delen av Karls regentskap. Summan var bara en angivelse av det maximala belopp som kungen tilläts hämta från statskassan varje år och den mängd som faktiskt fanns i skattkistorna var mestadels mycket mindre. För att undvika ytterligare finansiella problem utsåg Karl George Downing (som byggde Downing Street) till att reformera skötseln av statskassan och beskattningen.

Utrikespolitik

1662 gifte sig Karl med en portugisisk prinsessa, Katarina av Braganza, som gav honom territorierna Bombay och Tanger i hemgift. Samma år sålde han emellertid Dunkerque—en mycket mer värdefull strategisk utpost—till sin kusin kung Ludvig XIV av Frankrike för 40 000 pund. Som ett erkännande av det stöd som han fått för att återta tronen skänkte Karl nordamerikanska landområden som då kallades Carolina—efter hans far—till åtta adelsmän 1663. Navigationsakterna (1650) som skadade Nederländernas handel och satte igång det första engelsk-nederländska kriget (1652-1654) var också anledningen till att det andra engelsk-nederländska kriget utbröt (1665-1667). Denna konflikt började väl för engelsmännen, med erövringen av Nya Amsterdam (senare omdöpt till New York efter Karls bror Jakob, hertig av York, senare Jakob II av England/Jakob VII av Skottland) i Nordamerika, men 1667 gick nederländarna överraskande till anfall mot engelsmännen när de seglade upp för Themsen till platsen där större delen av den brittiska flottan var förtöjd. Nästan alla skeppen sänktes utom flaggskeppet, Royal Charles, som fördes med tillbaka till Nederländerna som trofé. (Skeppets namnskylt visas fortfarande upp, numera i Rijksmuseum i Amsterdam.) Det andra engelsk-nederländska kriget avslutades när fördraget i Breda undertecknades 1667. Som en följd av det andra engelsk-nederländska kriget avskedade Karl sin rådgivare Lord Clarendon, som han använde som syndabock för kriget. Clarendon flydde till Frankrike när underhuset ställde honom inför riksrätt för högförräderi (som bestraffades med döden). Makten övergick till en grupp om fem politiker kända som "Cabalen"—Thomas Clifford, 1:e baron Clifford, Henry Bennet, 1:e earl av Arlington, George Villiers, 2:e hertig av Buckingham, Anthony Ashley Cooper, 1:e baron Ashley (senare earl av Shaftesbury) och John Maitland, 1:e hertig av Lauderdale. 1668 bildade England en allians med Sverige och med sin tidigare fiende Nederländerna för att strida mot Ludvig XIV i devolutionskriget. Ludvig tvingades sluta fred med trippelalliansen, men han fortsatte att ha aggressiva intentioner. 1670 gick Karl, som sökte lösa sina finansiella problem, med på fördraget i Dover, under vilket Ludvig XIV skulle betala honom 200 000 pund om året. I gengäld gick Karl med på att bidra med trupper till Ludvig och att konvertera till katolicismen "så snart som hans rikes välfärd tillåter det." Ludvig skulle bistå med 6000 trupper för att trycka ned dem som motsatte sig konverteringen. Karl ansträngde sig att försäkra att fördraget—särskilt klausulen om att han skulle konvertera—hölls hemligt. Det är inte klart om Karl någonsin på allvar tänkte göra verklighet av konverteringsklausulen. Samtidigt gav Karl, genom en serie av fem akter omkring 1670, det brittiska östindiska kompaniet rättigheter att ta autonoma territorier, att mynta pengar, att föra befäl över befästningar och trupper, att bilda allianser, att inleda krig och sluta fred, och att utöva både civil och juridisk överhöghet över de områden man tagit i Indien. Tidigare under 1668 hyrde han ut öarna i Bombay för den enkla summan tio pund betalade i guld.

Konflikt med parlamentet

Bombay Fastän det tidigare varit vänligt inställt till regenten blev kavaljerparlamentet bortstött av kungens krig och religionspolitik under 1670-talet. 1672 utfärdade Karl Declaration of Indulgence, där han syftade till att upphäva alla lagar som diskriminerade mot katoliker och andra religiösa minoriteter. Samma år stödde han öppet det katolska Frankrike och inledde det tredje engelsk-nederländska kriget. Fastän kavaljerparlamentet motsatte sig att införa religiös tolerans mot katoliker satte det sig emot Declaration of Indulgence på konstitutionella grunder (genom att hävda att kungen inte hade rätt att godtyckligt upphäva lagar) snarare än politiska. Karl II drog tillbaka deklarationen och gick med på testakten, som inte bara kränvde att ämbetsmän skulle motta nattvard enligt de sätt som föreskrevs av Church of England, utan också tvingade dem att fördöma vissa av katolska kyrkans läror som "vidskepliga och avgudadyrkande." Kavaljerparlamentet vägrade också bekosta kriget mot Nederländena och tvingade därmed Karl att sluta fred 1674. Karls fru drottning Katarina kunde inte producera en arvinge. Hennes graviditeter slutade i missfall och dödfödda barn. Karls arvinge var därför hans impopuläre katolske bror, Jakob, hertig av York. 1678, varnade Titus Oates, en före detta anglikansk kyrkoman, felaktigt för en "papistisk komplott" (popish plot) att mörda kungen och ersätta honom med hertigen av York. Karl trodde inte på anklagelserna, men befallde sin chefsminister Thomas Osborne, 1:e earl av Danby att undersöka dem. Lord Danby var emellertid antikatolsk och uppmuntrade Oates att offentliggöra sina anklagelser. Folket greps av en antikatolsk hysteri, domare och juryer över hela landet dömde de förmodade konspiratörerna och många oskyldiga personer blev avrättade. Senare under 1678 blev Lord Danby dock ställd inför riksrätt av underhuset, anklagad för högförräderi. Fastän en stor del av nationen hade eftersträvat krig mot det katolska Frankrike hade Karl II i hemlighet förhandlat med Ludvig XIV, för att försöka nå en uppgörelse under vilken England skulle förbli neutralt i utbyte mot pengar. Lord Danby var fientlig mot Frankrike, men gick med reservationer med på att följa Karls önskemål. Olyckligtvis för honom kunde underhuset inte se att han var en motvillig deltagare i skandalen och trodde istället att han var upphovsman till taktiken. För att rädda Lord Danby från riksrättsåtalet i överhuset upplöste Karl kavaljerparlamentet i januari 1679. Ett nytt parlament, som samlades i mars samma år, var ganska fientligt mot kungen. Lord Danby blev tvingad att avgå från posten som lordskattmästare, men blev benådad av kungen. Parlamentet gick emot kungens vilja och förklarade att parlamentsupplösningen inte avbröt riksrättsprocessen. När överhuset tycktes redo att utdöma straffet landsförvisning—som underhuset tyckte var för milt—övergavs riksrätten och en bill of attainder infördes. Liksom så många gånger tidigare under sitt regentskap böjde sig Karl II för sina motståndares önskningar, och spärrade in Lord Danby i Tower of London. Lord Danby kom att hållas där utan borgen i fem år till.

Senare år

En annan politisk storm som drabbade Karl handlade om tronföljden. Parlamentet 1679 hade valts vid en tidpunkt då antikatolska stämningar rådde i kungariket och vände sig kraftigt emot idén om en katolsk regent. Anthony Ashley Cooper, 1:e earl av Shaftesbury (tidigare baron Ashley och en medlem av Cabalen, som hade sönderfallit 1672) införde Exclusion bill, som syftade till att utesluta hertigen av York från successionslinjen. Vissa försökte till och med testamentera kronan till den protestantiske hertigen av Monmouth, den äldste av Karls oäkta barn. Abhorrers—motståndarna till uteslutningsbillen—kom att utvecklas till Torypartiet, medan Petitioners—de som stödde uteslutningsbillen—blev Whigpartiet. Eftersom han fruktade att u Exclusion bill skulle bli antagen upplöste Karl parlamentet i december 1679. Två ytterligare parlament sammankallades under Karls styre (ett 1680 och det andra 1681), men båda blev upplösta eftersom de försökte genomdriva Exclusion bill. Under 1680-talet började emellertid det folkliga stödet för Exclusion bill upplösas, och Karl fick erfara en landsomfattande våg av lojalitet, eftersom många av hans undersåtar tyckte att parlamentet hade varit för påstridigt och stötande. Under resten av sitt regentskap härskade Karl som absolut monark utan parlament. Karls motstånd mot Exclusion bill förargade en del protestanter. Protestantiska konspiratörer utvecklade Rye House Plot, en plan för att mörda kungen och hertigen av York när de återvände till London efter hästkapplöpningar i Newmarket. En stor eldsvåda förstörde dock stora delar av Newmarket och orsakade att kapplöpningarna ställdes in. Därmed kunde attentatsplanen inte fullföljas. Innan nyheter om komplotten läckte ut flydde de huvudsakliga konspiratörerna. Protestantiska politiker som Algernon Sydney och Lord William Russell befanns delaktiga i sammansvärjningen och avrättades för högförräderi, men med mycket bristfällig bevisning. Karl dog plötsligt av uremi, ett kliniskt syndrom som beror på felaktigheter i njuren. Det orskar en biokemisk störning i kroppen, bland annat att urea behålls. Urea är en restprodukt av proteinmetabolism och utsöndras normalt i urinen. Syndromet kännetecknas av illamående, kräkningar, huvudvärk, svaghet, oklar syn, konvulsioner och koma. När han visste att han var döende och i stor hemlighet kallade han en präst, fader John Huddleston, till sin bädd. Karl släpptes in i katolska kyrkan och mottog sista smörjelsen. Han dog på onsdagen den 6 februari 1685. Han begravdes i Westminster Abbey. Han efterträddes av hertigen av York, som blev Jakob II i England och Irland och Jakob VII i Skottland.

Arv

Westminster Abbey Karl II efterlämnade inga inomäktenskapliga barn, men han fick flera barn med ett antal älskarinnor (av vilka många var gifta med adelsmän). Många av hans älskarinnor och oäkta barn fick hertigdömen och earldömen. Han erkände offentligt fjorton barn med sju älskarinnor. Sex av barnen föddes av en enda kvinna, den beryktade Barbara Villiers, grevinna av Castlemaine, som förlänades hertigdömet Cleveland av Karl. Hans övriga favoritälskarinnor var Nell Gwynne och Louise Renée de Penancoët de Kérouaille, hertiginna av Portsmouth. Karl erkände också barn med Lucy Walter, Elizabeth Killigrew, Viscountess Shannon och Catherine Pegge, Lady Greene. De nuvarande hertigen av Buccleuch och Queensberry, hertigen av Richmond och Gordon, hertigen av Grafton och hertigen av St Albans härstammar alla från Karl direkt på fädernet. Karls förhållanden och politiken under hans tid beskrivs i det historiska dramat Charles II: The Power and The Passion (producerat 2003 av British Broadcasting Corporation). Det är värt att nämna att prinsessan Diana härstammade från två av Karls oäkta söner, hertigen av Grafton och hertigen av Richmond (som också är en direkt anfader till Camilla Parker Bowles). Därmed kommer hennes son prins William av Wales, som för närvarande är den andra i Storbritanniens tronföljd, troligtvis att bli den förste brittiske regenten som härstammar från Karl II, och den förste som härstammar från Karl I sedan drottning Anna dog 1714. Karl II:s äldste son, hertigen av Monmouth, ledde ett uppror mot Jakob II, men besegrades i slaget vid Sedgemoor 6 juli 1685, tillfångatogs och avrättades. Jakob II blev emellertid slutligen avsatt från tronen 1688 under den ärorika revolutionen. Jakob var den siste katolske regenten av England. Karl gynnade konsterna och vetenskapen och bidrog till att grunda Royal Society, en grupp vetenskapsmän bland vars tidiga medlemmar fanns Robert Hooke, Robert Boyle och Sir Isaac Newton. Karl var personlig gynnare av Sir Christopher Wren, arkitekten som medverkade till att återuppbygga London efter den stora branden 1666. Wren ritade också Royal Hospital Chelsea, som Karl grundade som ett hem för före detta soldater 1681. Sedan 1692 har en staty av Karl II i antik romersk klädsel (skapad av Grinling Gibbons 1676) stått i Figure Court i Royal Hospital. Årsdagen av Karls restauration (som också är hans födelsedag) — 29 maj — firas i Storbritannien som "Oak Apple Day", efter den kungliga eken där Karl sägs ha gömt sig för att undkomma Oliver Cromwells styrkor. Det traditionella firandet inkluderar bärande av eklöv, men har nu mestadels dött ut. Årsdagen av restaurationen är också en officiell Collar Day.

Karl II:s barn

Karl efterlämnade inga legitima arvingar men var far till ett okänt antal oäkta barn. Han erkände faderskapet till fjorton barn, däribland Barbara Fitzroy, som nästan säkert inte var hans barn. # Med Marguerite eller Margaret de Carteret ##Vissa uppgifter säger att hon födde en son med Karl vid namn James de la Cloche 1646. James de Carteret/de la Cloche tros ha dött någon gång omkring 1667. #Med Lucy Walter (1630 - 1658) ##James Crofts "Scott" (1649 - 1685), utnämnd till hertig av Monmouth (1663) i England och hertig av Buccleuch (1663) i Skottland ##Mary Crofts. (cirka 1651) Inte erkända. Hon gifte sig med en William Sarsfield och senare en William Fanshaw och blev en helbrägdagörare som verkade i Covent Garden. #Med Elizabeth Killigrew (1622 - 1680) ##Charlotte Jemima Henrietta Maria Boyle, "FitzCharles" (1650 - 1684) #Med Catherine Pegge, Lady Green ##Charles FitzCharles (1657 - 1680), känd som "Don Carlos", utnämnd till earl av Plymouth (1675) ##Catherine FitzCharles (född 1658, dog ung) #Med Barbara Palmer (1640 - 1709) (född Villiers), grevinna av Castlemaine och hertiginna av Cleveland ##Anne Palmer (Fitzroy) (1661 - 1722) ##Charles Fitzroy (1662 - 1730) utnämnd till hertig av Southampton (1675), blev 2:e hertig av Cleveland (1709) ##Henry Fitzroy (1663 - 1690), utnämnd till earl av Euston (1672), hertig av Grafton (1709) ##Charlotte Fitzroy (1664 - 1718), grevinna av Lichfield ##George Fitzroy (1665 - 1716), utnämnd till earl av Northumberland (1674), hertig av Northumberland (1683) ##Barbara (Benedicta) Fitzroy (1672 - 1737) – Hon erkändes som Karls dotter, men var troligen dotter till John Churchill, senare hertig av Marlborough #Med Eleanor "Nell" Gwynne (c.1642 - 1687) ##Charles Beauclerk (1670 - 1726), utnämnd till hertig av St Albans ##James Beauclerk (1671 - 1681) #Med Louise Renée de Penancoet da Kéroualle (1648 - 1734), Hertiginna av Portsmouth (1673) ##Charles Lennox (1672 -1723), utnämnd till hertig av Richmond (1675) i England och hertig av Lennox (1675) i Skottland. #Med Mary 'Moll' Davis, kurtisan och känd skådespelare ##Mary Tudor (1673 - 1726), gift med Edward Radclyffe (1655-1705), andre earl av Derwentwater från 1687 - 1705. Efter Edwards död gifte hon sig med Henry Graham (son och arvinge till Col. James Graham), och efter hans död gifte hon sig med James Rooke 1707. Mary födde fyra barn åt Edward, som fortsatte huset Derwentwater. #Andra älskarinnor ##Cristabella Wyndham, hans tidigare amma (obekräftad, förment när Karl var fjorton år) ##Hortense Mancini, hertiginna av Mazarin ##Winifred Wells - en av drottningens hovfröknar ##Mrs Jane Roberts - dotter till en kyrkoman ##Mary Sackville (tidigare Berkeley, née Bagot) - grevinna av Falmouth ##Elizabeth Fitzgerald, grevinna av Kildare

Kuriosa


- Karl spelade en roll i fotbollens utveckling genom att ge idrotten kungligt godkännande 1681.

Referenser


- [http://www.gutenberg.net/browse/BIBREC/BR6659.HTM Abbot, Jacob. (1849). History of King Charles the Second of England.]
- Hilliam, David. (1998). Kings, Queens, Bones and Bastards: Who's who in the English Monarchy from Egbert to Elizabeth II. Gloucestershire: Sutton.
- [http://www.royal.gov.uk/output/Page92.asp The Royal Household. (2004). "Charles II." Official Web Site of the British Monarchy. Kategori:Englands regenter Kategori:Skottlands regenter ja:チャールズ2世 (イングランド王)

Biografi

Biografi, redogörelse för en persons liv framställt av någon annan. Är framställningen gjord av personen själv kallas det istället självbiografi (ibland autobiografi) eller memoarer. Se även Önskelistan för biografiska artiklar och Wikipedia:Biografiska artiklar. Biograf kan även vara en synonym till bio ja:伝記 ko:전기 (문학) ms:Biografi simple:Biography

Puritan

Puritanism (av lat. purus "ren"), reformatorisk rörelse i England, som uppstod omkr. 1570 som en variant av kalvinismen. I puritanismen sammanfördes en bibeltrogen, asketisk kristendom med ett strängt, världstillvänt etos. Den anglikanska kyrkan var enligt puritanerna alltför slapp och alltför fången i sin liturgi. Puritanerna hade mer gemensamt med den Skotska kyrkan men utan att alltid fordra en presbyterialförfattning. Deras politiska inflytande i England fick sin höjdpunkt i och med Oliver Cromwells framgångar vid mitten av 1600-talet. Då hade rörelsen redan splittrats i olika grenar. En del av puritanerna fann vägen tillbaka till anglikanismen, där de bildade en lågkyrklig fraktion. Sedan dess finns således inget uttalat puritanskt samfund. Däremot talar man ofta om puritanska tendenser, vilket då får en vidare mening och kan användas inom andra religioner än kristendomen. Se även moralism. ja:ピューリタン ko:청교주의

Martin Luther

Martin Luther, född 10 november 1483 i Eisleben, död 18 februari 1546 i Eisleben, var en tysk reformator av den kristna tron. Martin Luther började studera juridik i Erfurt år 1501 och blev påverkad av humanismen och Ockhams kunskapsteori. Sommaren år 1506 överraskades han av ett åskväder och skräcken fick honom att lova att han skulle gå i kloster. Klostret han inträdde i var ett augustinerkloster i Erfurt. 1507 prästvigdes han. Luther fortsatte studierna i klostret och doktorerade i teologi år 1512. Samma år fick han en professur i bibeltolkning vid universitetet i Wittenberg. Under tiden som professor drabbades han av svåra anfäktelser. Den avgörande frågan för honom var: "Hur ska jag finna en nådig Gud?". Den gängse uppfattningen var vid denna tid att det ankom på människan att rätt förbereda sig för att ta emot Guds nåd. Ovissheten om hans egna ansträngningar räckte plågade Luther. Någon gång mellan 1513 och 1518 skedde ett genombrott och Luther fick svar på sina frågor. Uttrycket Guds rättfärdighet (Rom 1:17) skulle inte förstås juridiskt (människans förhållande till Guds lagar) utan, i linje med det hebreiska sättet att tänka, som ett uttryck för hur Gud gör rättfärdighet genom Jesus Kristus. Guds rättfärdighet blev detsamma som Guds barmhärtighet. Denna upptäckt blev en befrielse för Luther då fokus flyttades från hans egna ansträngningar till vad Gud har gjort genom Jesus. Luther drog slutsatsen att Gud rättfärdiggör människan enbart av nåd för Jesus skull. Fr.o.m. år 1514 verkade Luther även som församlingspräst i Wittenberg och kom därmed i kontakt med avlatsförsäljaren Johann Tetzel och hans teologi. För Luther innebar avlatshandeln att människor förleddes till att förlita sig på något annat än evangelium. Luther önskade en disputation i frågan, och enligt traditionen anslog han 95 teser om avlaten på slottskyrkans port 31 oktober 1517. Teserna fick en annan verkan än Luther tänkt. De trycktes och spreds snabbt över hela riket. Kurian, som befann sig i ekonomiska trångmål och behövde de pengar avlatsförsäljningen inbringade, reagerade häftigt. 1518 inleddes en kättarprocess mot Luther som resulterade i påvens bannlysning tre år senare. Året före den slutliga bannlysningen hade Luther fått en bulla från påven med hot om bannlysning. Trots detta fortsatte han skriva och utgav flera böcker - bullan brände han offentligt. Luther kallades till Worms för att ställas till svars inför riksdag och kejsare. När han vägrade ta avstånd från sin lära med mindre än att han fick motbevis ur Bibeln resulterade det i att han blev han förklarad fredlös och hans skrifter förbjöds. Luther tog sin tillflykt till borgen Wartburg där han stannade under tio månader och bl.a. översatte Nya testamentet till tyska. Förutom protesterna mot avlatshandeln gjorde Luther många för sin tid kontroversiella teologiska ställningstaganden. Han protesterade mot skolastikens teologi och den aristoteliska filosofins inflytande, mot påven och kyrkomötenas makt och att Bibeln inte var kyrkans enda auktoritet. Han instämde i Jan Hus påstående att Kristi kyrka sträcker sig utanför påvedömets domäner, således erkände han den ortodoxa kristenheten som kristen. Dessutom avskaffade han latinet som gudstjänstspråk och gifte sig 1525 med en f.d. nunna, Katharina von Bora med vilken han fick sex barn. Luther dog 18 februari 1546 och begravdes i slottskyrkan i Wittenberg. Hans inflytande var inte slut i och med det. Han fortsatte att ha stor betydelse för teologins utveckling, tyska språket, folkbildning och samhällsliv. Luthers lilla och stora katekes har varit viktiga instrument i äldre tiders kristendomsundervisning.

Psalmer

Av psalmer han skrivit/bearbetat/översatt eller komponerat musiken till finns följande i den svenska psalmboken: Originaltext 1986: nr 50, 51, 126, 362, 400, 431. Bearbetade texter: nr 112, 336, 387. Musik och originaltext: 32, 125, 237, 345, 467, 477, 537, därtill musik till: nr 106 (vilken också används till nr 117, 120 och 125), nr 237 (som även används till nr 477), 373 och 486.
- Dig vare lov, o Jesus Krist (1986 nr 431)
- Ett barn är fött på denna dag (1986 nr 126) (med ursprung i den längre Från himlen kommer jag med bud) (1986 nr 125)
- Gud trefaldig, stå oss bi (1986 nr 336)
- Gud, vår Gud, vi lovar dig (snarast en variant av Luthers Te Deum-text som Franzén skrev)
- Kom, helge Ande, Herre Gud (1986 nr 51)
- Kom, Skaparande, Herre god (1986 nr 50)
- När till Jordan vår Herre drog (1921 nr 554)
- O gläd dig Guds församling nu (1986 nr 32)
- O Gud, behåll oss vid ditt ord (1921 nr 552)
- O helge Ande, dig vi ber (1986 nr 362)
- O Herre Gud, oss nådig var (1921 nr 535)
- Var man må nu väl glädja sig (1986 nr 345)
- Vi tror på en allsmäktig Gud (fram till 1937)
- Vår Gud är oss en väldig borg (1986 nr 237)
- Världens Frälsare kom här (1986 nr 112).

Se även


- Incurvatus in se
- Simul iustus et peccator

Externa länkar


- [http://runeberg.org/katekes/ Hela Luthers lilla katekes, på Projekt Runeberg]
- [http://www.archiv-vegelahn.de/nachschlagwerke_luther.html Martin Luther - Eine Bibliographie (German)] Luther Luther Luther ja:マルティン・ルター ko:마르틴 루터 ms:Martin Luther simple:Martin Luther

Project Gutenberg

Project Gutenberg är ett ideellt projekt att göra böcker med utgången upphovsrätt fritt tillgängliga på Internet. Det grundades av Michael Hart som redan år 1971 kom på den lysande idén att det vore bra om en stor del av all välkänd och viktigt text som finns kunde bli tillgängligt fritt till alla i hela världen. En svensk efterföljare finns i Projekt Runeberg.

Externa länkar


- [http://gutenberg.net/ Project Gutenberg]
- [http://pgdp.net/ Distributed Proofreaders] ja:グーテンベルクプロジェクト ko:구텐베르크 프로젝트

Arab-American

Arab Americans are Americans of Arab ancestry and constitute an ethnicity made up of several waves of immigrants from 22 Arab countries, stretching from Morocco in the west to Oman in the east. Arab-Americans are also Middle-Eastern and North African Americans i.e. terms that do not equate ethnic heritage with nationality but rather a geographic area. Although a highly diverse ethnic group, Arab-Americans descend from a heritage that represents common linguistic, cultural, and political traditions.

Population

A majority of Arab-Americans, around 62 per cent, originate from the region of the Levant, comprising Syria, Lebanon, Palestine and Jordan. Arab-Americans of Egyptian origin form the next largest contingent and constitute around 11%. The remainder is made up of those from Iraq, Morocco and other Arab nations, which although are small in numbers, are present nonetheless. The largest Arab-American populations are found in California, Michigan, New Jersey, and New York. The city that has the largest percentage of Arab Americans in its population is the city of Dearborn, Michigan. Other major communities include Paterson, New Jersey/Clifton, New Jersey, Brooklyn, New York, and Glendale, California.

Religious Background

While the overwhelming majority of the population of the Middle Eastern region, and, in particular, the countries of the Arab world, are identified as adherents of Islam, the vast majority of Arab-Americans are Christian, not Muslim. Christians account for 77% of the Arab-American population, while Muslims account for 23%. The largest Arab-American religious community is comprised by Maronite Catholics (Eastern Rite) who account for 42%, followed by Orthodox Christians and Muslims, each accounting for 23% of the Arab-American population. Protestant Christians are the smallest religious grouping, accounting for 12% of all Arab-Americans.

Racial Status

Arab Americans in the United States are categorised as white/Caucasian by all government agencies and for statistical compiling by the US census. However, the American understanding of the terms "White" and "Caucasoid" may not always be synonymous, and can change in meaning depending on context. "White" is a somewhat flexible social concept that has had differing meaning throughout history, and has both included and excluded various Caucasoid peoples at one time or another, and acknowledging "honorary whites" at others. "Caucasoid", on the other hand, is a fixed racial category for the peoples original to Europe, the Middle East and North Africa and their descendants. However, the Middle Eastern and Arab regions do, from the standpoint of genetics and anthropological history, consist of highly mixed populations.

See also


- Arab diaspora
- List of Arab Americans
- Western Muslims

External links


- [http://www.aaiusa.org/definition.htm A full definition of Arab-Americans]
- [http://www.aaiusa.org/demographics.htm Arab-American Demographics]
- [http://arabworld.nitle.org/introduction.php?module_id=9 A collection of readings and A/V materials on Arab-Americans]
- [http://www.arabamerican.net ArabAmerican.Net] Arab-American Organizations
- [http://www.adc.org/ American-Arab Anti-Discrimination Committee]
- [http://www.aaiusa.org/ Arab-American Institute] Category:Arab Category:Ethnic groups of the United States

download sitemap Online Casinos darmowe statystyki mieszne filmy odywki










































:: RELATED NEWS ::
Patrice Pike
Patrice Pike is the as lead vocalist and rhythm guitarist for the Austin-based band Sister Seven. Patrice and Sister Seven toured the United States and Western Europe in support of three independent releases and three major label albums. From Sister Seven’s jam-band beginnings to their Billboard-charting radio singles, they headlined clubs and
Rush, Tom
Tom Rush (February 8 1941-) was a popular folk and blues musician in the early 1960s. He was born in Portsmouth, New Hampshire in 1941. He began performing in 1961 while stud
George Savile, Marquis of Halifax
George Savile, 1st Marquess of Halifax (November 11, 1633 - April 5, 1695) was an English statesman, writer, and politician.

Family and early life

He was the great-grandson of Sir George Savile of Lupset and Thornhill in Yorkshire (created baronet in 1611,) was the eldest son of Sir William Savile, 3rd
Common iliac artery
- side view. Hypogastric artery is an old term for internal iliac artery.]] The common iliac arteries are large arteries that connect the aorta to the external iliac arteries and internal iliac arteries. They originate from the aortic April 30 1958, Mexico City) is a Mexican actor, singer and matador or bullfigher. He is a member of the Capetillo family. His father (Manuel Capetillo, Sr.
Braxton-Hicks
:For the album Braxton Hicks by Jebediah see Braxton Hicks (album). Braxton Hicks' contractions, also known as false labour (British English, false labor in American English) or practice contractions, occur during the second or third trimester of pregnancy. It is a tightening of the Read More...
Lucien cuenot
In the first half of the 20th century, Mendelism was not a popular subject among French biologists. However, one man, Lucien Cuenot, defied popular opinion and shirked the “pseudo-sciences” as he called them. Upon the rediscovery of Mendel's work by Correns, Devries, and Tschermak, Cuenot proved that Mendelism applied to animals as well as plants.

Cuenot’s experiments

Cuenot spent two years worki
All Rights Reserved 2005 wikimiki.org